All min vakna tid har börjat upptas av att tänka på henne. Det smärtar att inte kunna bara kunna sätta sig på en vit häst, rida in och räcka ut en hand, svinga upo henne bakom mig och rida bort i horisonten.
För det är något i den stilen jag skulle vilja göra.
Men jag måste inse att först måste jag vinna hennes fulla förtroende. Förhoppningsvis vinner jag hennes hjärta på vägen. Det är åtminstone min egen innersta önskan!
Och jag vill också att hon ska få gå färdigt sin utbildning, och det är där den största käppen i hjulet uppenbarar sig.
Skulle jag härbärgera henne i min närhet skulle det bli direkt krångligt för henne att komma till skolan.
Alternativet att få henne i en fristad i skolans närhet saknar jag eftersom jag inte har någon bekant på orten.
Att se hennes pina fortsätta utan större förbättring är jobbigt! Men jag kan inte låta bli att vilja peppa henne, få henne att klara av ytterligare en dag på vägen, för jag vet ju att om hon klarar det så är hon också en dag närmare den dag hon kan lägga sina bekymmer i en kista och begrava dem och därmed gå vidare och leva ett normalt och värdigt liv. Ett liv som jag vill få göra en väsentlig del av.
Vi har talat om att jag ska komma och hämta henne på fredag för att åka och se en konsert med hennes musikaliska idol på kvällen, och det hoppas jag att hon fortfarande är intresserad av. Får påminna henne senare i veckan!
Ja, jag är kär i henne. Jag har inte sagt det med de orden till henne, utan att jag tycker om henne. Jag betvivlar inte vad hon säger sig ha gått, och går, igenom!
Men det är inget jag skulle hålla som skäl för att förkasta henne som en käresta. Hennes förflutna vill jag hjälpa henne att lägga bakom sig så hon kan få tillbaka sin lust till livet!
Kunna få en mening med sin tillvaro!
Då, först då, kommer hon se mig som en riddare på vit häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar