Jag söker någon att dela min tillvaro med. Någon som vill dela den med mig!
Men det verkar som att jag inte är någons typ. Ingen som finner attraktion i mig. Det är deprimerande att känna sig som om det enda man duger till är som en vän. Inget illa om vänner, absolut inte, men jag önskar att någon faktiskt skulle vilja ha mig som hjärtevän också!
Jag vet inte, är jag en hopplös romantiker som tror på att om jag bara uttalar mig om att jag är attraherad av tjejen så kommer hon att gå in i sig själv och upptäcka att hon är attraherad av mig med?!?
För hittills har jag inte träffat på någon tjej som gjort motsvarande mot mig.
Det sägs att man ofta träffar sin tillkommande i affären, på krogen, på nattklubb eller liknande. Men om man som jag är lite asocial, jodå jag är fullt medveten om att jag är det, så håller man sig på sin kant i affären och den enda gång jag tillltalar andra är om jag ber om ursäkt för att stött ihop med dem...och fortsätter med mitt.
Och krog och nattklubb är kostnader. Ofta i dubbel bemärkelse. För först så kostar det pengar, man intar ju dryck och försöker vara sig själv...försöker vara social! Men den dubbla kostnaden kommer sig av att jag inte kan jobba! Svårt att jobba när man är ledig, det ger sig självt, men även dagen efter måste man ta ledigt då trafiken kräver att man är helt nykter! Och bor man på landsbygden som jag ska man ta sig hem också! En sak att ta sig till stan på kvällen, då finns ofta kollektivtrafik, men på natten är det värre. Då är det taxi. Jag kör ju själv taxi...som oberoende åkare. Bara hemresan skulle kosta mig ett par dagars förtjänst!
Alltså, istället för att gå ut på krog eller nattklubb sitter jag oftast i förarsätet i taxin utanför nattklubben istället....och hoppas på att inte alla ska gå förbi mig och välja bilen bakom mig istället.
Så det är där jag har min möjlighet att träffa någon IRL...någon som ska hem från krogen, någon som valt att åka med mig! Men det är inte förrän efter hon (en förutsättning) avslutat kundrelationen genom att betala resan, som jag får chansen, dvs om hon tar den. För i regel så är de för trötta för att orka något annat än att gå och lägga sig för att sova.
En enda gång har en tjej stannat kvar i bilen. Den gången blev det hångel. Men därvid stannade det. Jag har inte en susning om jag hade kunnat ta det hela vägen. Men eftersom hon hade sambo och gemensamma barn med denne så frågade jag henne om hon verkligen ville gå längre, jag fick henne att tänka istället för att bara agera på impulser.
Hade hon bott ensam hade jag inte tvekat att följa henne med upp, hon var verkligen kåt, det var hon!
Men, hon hade ett förhållande och då vill jag inte vara den som söndrar ett hem.
Alltså, kontentan är att jag bara har nätet kvar som jaktmark. Jag kan bara vara mig själv, allt annat hade varit en lögn som hafe rämnat så fort ett eventuellt möte hade kommit till stånd.
Här sitter man alltså och jagar efter någon att få älska bortom internet och få skapa framtida medborgare med.
/Den förtvivlade kärlekssökaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar