Erkänn! Ni finns ju!

Det verkar som om det plötsligt finns fysiska personer som faktiskt läser min blogg.
Eller som en vän uttryckte det: "Har du en blogg? Hit med en länk!"
varpå jag faktiskt fick säga till vännen att länken funnits tillgänglig ett tag, för den som velat se den! (nå, det sista skrev jag inte, men ändå!)
Jag är ganska avundsjuk på en del, inte för jag missunnar dem det de har, mer att jag inte når det! Men det är väl mycket mitt eget fel, eller hur man ska se det. Jag är väl ganska blåögd, mer än bara rent fysiskt vill säga!
Visst, det har säkert med min något haltande sociala kompetens att göra med, att jag har svårt att "sälja in mig".
Nä, usch...fortsätter jag skriva så blir det bara en förlängning av förra blogg-posten...
Faaaan...varför ska jag vara så förbenat unik/egen, men på ett sätt som gör mig tråkig och rent mentalt osynlig? Beige om man säger...
Var är då den tjejen som skulle vilja ta mig för den jag ändå är, med fel och brister?
Om jag är desperat?
Kalla det vad du själv vill, men det är inte lätt. Vi säger så här:
Ja, jag vill ha någon att krypa tätt intill och mysa med, definitivt!
Men jag vill ha hela paketet...att hon vill med! Och i det paketet ingår småtting(ar)! Och eftersom jag inte hymlar med det så står jag där..utan någon att mysa med.

Hur jag blev den jag är, och de slaka linorna man ska gå!

Jag var väl inte den populära i skolan...jag bodde inte i tätorten och hade därmed inte några direkta lek-kamrater, den första kontakten jag vet jag hade med jämnåriga var i förskolan, året innan jag började ettan. De som var i min förskoleklass var också de som blev mina klasskamrater. När vi började trean så började vi på en större skola. Då började också den fas i mitt liv som hämmade min möjlighet att "vara som alla andra". Rödhårig och med ett tilltalsnamn som Selma Lagerlöf använde till en gåskarl... Inte konstigt om man höll sig för sig själv!
Därvidlag så var man inte bjuden på allt för många fester, och inte hade man lust att åka till discon när man kommit så långt i livet.
Visst blev man kär i klasskamrater genom skoltiden, men aldrig så att man lyckades nå fram till dem och/eller finna besvarade känslor.
Gymnasiet gick jag på annan ort och blev väl den befrielse som man längtat efter, dock så dröjde sig instinkten att hålla sig för sig själv kvar till den grad att jag inte försökte, eller sökte, bli med flickvän.
Det dröjde länge innan jag hittade en tjej som faktiskt tog sig till mig.
Men eftersom jag var helt (!) oerfaren så presterade jag inte, och på något sätt rann det ut i sanden kanske just för min känsla av otillräcklighet.
Första gången som jag fick till det 'rätt' var ett "barmhärtighets-knull" a.k.a. One-Night-Stand! Trots att jag lämnade en lapp till henne innan jag gick så hörde jag aldrig av henne igen...
Tiden gick och Lunarstorm kom...en tjej som angett "Har ej träffats...än!" (standardfrasen om man inte fyllt i raden var "Har inte skrivit något") fångade min nyfikenhet, ingen bild fanns på henne...mycket hemlighetsfullt!
Vi stämde träff, och om jag inte minns fel blev den förskjuten en helg framåt i tiden!
Hur som helst, vi umgicks hela kvällen och efter kört henne hem fick jag följa med upp på villkor att jag inte tittade ut i köket!
Det blev cirka 7 år tillsammans, inkluderat ett kortare uppehåll.
Under den tiden så var jag aldrig otrogen mot henne! Jag hade sex med en gemensam väninna vid ett tillfälle, det hade jag, men det var under uppehållet som hon hade proklamerat att vi skulle ha. Det var förövrigt hos samma väninna som hon senare bad mig att vi skulle bli tillsammans igen! ....och att jag hade haft sex med väninnan fick hon reda på senare! ....trots allt, vi hade inget förhållande vid den tidpunkten! Att det blev gång uppför altargången var troligen på grund av pågen...vi trodde väl båda att denne lille parvel skulle vara kittet som löste de skärmytslingar vi haft tidigare, men tyvärr så blev det inte så. Romantiken falnade bort, jag hade plikttroget sex med henne när hon ville ha..så gott jag orkade efter jobbet! Själv hade jag gärna haft sex på morgonen, men det hade jag fått reda på att det ville absolut inte hon eftersom hon inte mådde bra på morgnarna...så istället för att ens försöka, så struntade man i det.... men troligen märktes min brist på engagemang av, för (och detta erkände hon själv) hon hade legat med andra! Hur det nu var så begärde hon skilsmässa, och då jag inte heller hade några förhoppningar om att vi skulle kunna nytända igen gick med på det. Redan samma kväll lade vi oss att sova i skilda sovrum!
Eftersom vi var överens om att det bästa för pågen var att han bodde hos mamma, och att det var bäst för alla parter att hon bodde kvar, så fick vi skrivit över lägenheten på henne!
Just vid denna tid passade en tvivelaktig figur med "släkt-förhållande" till mitt barns mor upp, han sådde split mellan oss och drog med mig ut till ny bostad...med sig hade han tagit den bil som varit min och mitt ex. Den hade han bytt mot en mindre bil, men stod kvar som ägare till den mindre, och när han lämnade tog han med sig båda bilarna! Nå, det fick sin lösning, och är en annan historia, jag är bara så glad att det inte var jag som stod på kontraktet för huset vi hyrde...
När jag var trött på att vara den som skulle betala allt så dröjde det nämligen inte länge förrän avflyttning skulle ske! Jag var redan avflyttad med allt mitt i en enda transport! ....hem till min barndoms adress!
Vad har man haft efter det?:
Ett distansförhållande som inte gick bra...jo förresten, det  var bra tills vi skilts åt efter att hon och hennes väninna åkt ifrån mig efter några sommarveckor för att studera i Irland, jag hörde tydligen inte av mig i den omfattningen som hon behövde, och när jag hälsade på hos henne en vecka för att fira hennes födelsedag så var det försent...hon hade redan träffat en annan, en Irländare som hon idag är gift med!
Efter det så har det varit en öken med enbart två 'oaser som passerats'...den första 'oasen' kom väldigt överraskande, men ack så välkommen...eftersom min ödmjukhet håller mig ifrån att vara offensiv, och med hänsyn till att hon kan ha ett annat liv som hon trivs med så har jag inte forcerat mig på henne eller sökt upp henne på annat sätt än att ha gjort en vänförfrågan på Facebook, en förfrågan jag numera dragit tillbaka.
Den andra 'oasen' var också en händelse som väl inte var planerad, men som var av bekvämare natur. En säng är trots allt skönare än baksätet på en bil mitt i stan!!!
Den blev ändå inte till något förhållande eftersom hon inte ville hindra mig i min önskan att ge min påg småsyskon, något som hon fysiskt inte längre var kapabel till att uppfylla!
Nåväl, utlämnande, ja, men så har jag inget att dölja!

Det har lärt mig uppskatta den kärlek jag kan få, tycker jag om någon försöker jag uttrycka det så gott jag kan utan att göra henne obekväm, det blir svårare när hon har väninnor som jag också skulle kunna hoppas på att de skulle kunna komma att tycka om mig mer än på ren vänskapsnivå, för skulle jag riktat försök mot en av dem, så skulle de andra kunna känna sig som andrahandsval...och då skulle jag kanske ha sumpat det över huvud taget....om jag nu alls ger dem varma känslor på något sätt!
Jag hyser förhoppningar om  många, men går på en slak lina. Jag vill gärna nå till andra änden, men vet inte hur lång linan är innan jag kommer fram till plattformen "Förhållande"...om jag springer för fort så är jag nästan dömd att trilla, men då beror det i stort sett alltid för att jag så himla gärna vill till den plattformen, för att hon som finns där för att möta mig verkar så........underbar!
Så man snubblar, trillar dit, "crash and burn"....
Man får känna efter så inget är brutet, borsta av dammet ifrån fallet, resa sig upp igen och hitta nästa slaka lina man ska vandra ut på och bara hoppas på att man klarar av att nå fram denna gången, att man skyndar tillräckligt långsamt.
...men känner du att du vill spänna upp linan som går till dig så sänd mig ett privat meddelande på Facebook!