Plockar fram en ny bok ur hyllan av kärlek!

Det som jag sköt åt sidan, till fördel för någon som dök upp senare, ska åter få min uppmärksamhet.

Kanske det var en onödig känslomässig berg-och-dalbana jag utsatte mig för, men så må vara hänt. Jag ville tro att vi hade något på gång men enligt henne var det aldrig det.
Så nu stänger jag den boken, sätter tillbaka den i hyllan och tar fram den bok jag sneglade på tidigare. Kanske det finns en chans att jag får skriva några kapitel i den boken istället, eller rent av många!
Just nu har jag bara lagt boken framför mig och greppat bokpärmen, redo att öppna den vid rätt tillfälle.

Hoppas att det ska bära till något mycket mer. Allt beror på vad hon vill.

Det var slutdestinationen för den flighten.

Nä. Flygplanet dömdes ut som flyg-ovärdigt. Lämnar det, något ovilligt.

Vill jag flyga vidare i kärleken så måste jag hitta ett annat plan. Någon gång i framtiden kanske jag får chans att återkomma, men det är inte nu.

Ska flighten få fortsätta är frågan...

Det är svårt att säga riktigt vad som händer, men flighten verkar inte nått sitt slutmål som jag först trodde.

Jag har fått indikationer på att det finns flygförmåga, men så snart jag vill dra på och lätta från marken, om än för att ligga på låg höjd, så kommer order från flygledaren att varva ner och återgå till taxibanan. Det ligger tydligen ett annat plan och cirkulerar över oss och stör möjligheten att göra en säker take off.

Ja, jag talar i metaforer.
Jag vet liksom inte hur jag annars ska uttrycka mig utan att säga det utan att upprepa mig för mycket.

Så gjorde vi en hård landning från sjunde himlen.....

Det går snabbt mellan turerna...

Nu har hon sagt att hon fortfarande har känslor för sitt ex, och vi har därför degraderat hela förhållandet till ren vänskap, inte ens något KK eftersom det bara skulle kunna förvirra saken.

KK hade det ändå bara varit tills jag hittat en ny tjej. Jag är inte typen som hoppar runt, en tjej i taget! ...även om det tenderar att vara långt mellan dem.
Kanske lika bra att inte vara KK, det hade blivit konstigt för mig att plötsligt avsluta en sexuell relation bara för att jag hittat en stadig relation. För det är ju trots allt det jag vill ha.
Hade jag varit nöjd med ett singelliv så hade möjligtvis ett KK varit juste att ha, men inte när en vill hitta ett seriöst förhållande!

Så:
Det är slut, vi fortsätter vara vänner.
Jag har inget ont att säga, hon visade trots allt att jag kan vara älskad.
För det är jag tacksam, det har jag behövt, och hon gav ett väl godtagbart skäl till att vilja avsluta vår mer täta relation.

Jag kan bara hoppas att killen vet vilken förbaskat älskvärd tjej han har chans att få tillbaka!

Det blev en förbjuden stund!

Hon bröt inte.
Inte i den meningen som jag befarade.

Hon behövde ett uppehåll för att stilla sina demoner.

Vi träffades ansikte mot ansikte och trots att jag i det närmaste förstörde alltihopa så kom vi ut på rätt sida och innan vi åkte hem till henne hann vi ha en intim stund på toa. ...såååå förbjudet! 😎

Dränerad!

Insikt: Detta är den enda plats jag känner att jag kan uttrycka det jag faktiskt vill uttrycka.

...men oftast så gör jag inte det ens här, så inte denna gång heller.

Men att bo kvar i Malmö känns inte längre som en möjlighet.
Inte bara energin som jag blivit dränerad på.....

Och där verkar det som det tog slut...

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad som skett,
men det som fanns där grusades.

Hon bröt ikväll...via SMS.

Borde jag kämpa?
Kanske borde jag det, men det är inte sådan jag är. Jag respekterar henne och hennes val.
Jag kommer att försöka vara där om hon vill, men jag är rädd att jag inte kommer lyckas vinna henne igen.

Helvetets jävla skit! Jag ville ju så gärna att det skulle bli rätt.

Detta lär mala i mitt huvud ett tag framöver.

Hon har tagit emot min kärlek och ger mig sin i retur!

Okej.
Det känns som det kan behövas en uppdatering nu innan det blir alldeles för gamla nyheter.

Vi har träffats igen och närmaste vänkretsen har således fått träffa henne och se vem det är som mitt hjärta slår lite extra för.

Jag har till och med sovit över hos henne en natt.
Kan säga att det inte har minskat min lust till henne, snarare tvärtom.
Dock så är vi överens om att inte rusa fram utan ta det i lugn takt. Kan säga att det inte är helt utan att jag vill få vakna upp bredvid henne varje morgon med omedelbar början redan nu.
Men....även om hon ganska klart har talat om att hon är förälskad i mig så har hon också förklarat att hon inte alltid mår speciellt bra, och att hon vill ta det lugnt av det skälet, vilket jag mycket väl förstår och respekterar.

Jag längtar efter henne på ett sätt som kan vara svårt att förstå om en inte är förälskad i någon själv.
Därför gör det lite ont att behöva ge henne utrymme och tid att vänja sig vid tanken på oss två.
Jag vill ju finnas där för henne så mycket det bara går!

Men hon har rätt. Jag vill så att vi ska kunna möta ålderdomen tillsammans, så vad spelar det för roll om jag är tvungen att vänta en tid innan vi inleder vandringen dit.

- Sarah,
 du är i mina tankar. Du är den jag åtrår och vill ge all min kärlek. Jag vill finnas för dig, ge dig styrka när du behöver den, och min kropp när du vill ha den!

Ännu en förlorad chans att träffas igen.

Hon skrev i går kväll att hon tänkte gå ut...

Yey! var mitt svar.

Men själv hade jag inte möjlighet att möta upp henne förrän vid halv tre - tre.

Det vill säga för en dryg timme sedan.
Jag satt i mellersta Skåne och skulle köra hem folk från Granbacken vid ettiden.

Drygt en kvart sena kom vi därifrån och sedan så skulle de till på köpet köras hem var och en till sitt!!! (Då hade jag kört upp dem tidigare från en adress tidigare på kvällen!)

Så när jag gjort mig iordning för att mötas upp så var klockan tre!

Men då var det tyvärr för sent, hon hade tydligen stängt av sin telefon och gått och lagt sig.

Jag hade då gett mig tusan på att inte missa nästa chans att träffas igen och försöka lära känna varandra lite mer.
Det gick rakt i stöpet.

Kan inte skylla på någon.
Jag kunde inte veta att hon skulle samlat ork till att gå ut i kväll.
Knappast brorsan heller när han frågade mig om jag kunde köra turen.

Enda jag kan hoppas på är att jag faktiskt inte sumpar nästa chans, för jag vet inte ens om jag får en chans till!

Jag hoppas verkligen att jag får fler chanser, för jag vill verkligen att hon ska få lära känna mig, se mig och tycka om mig för den jag är.

Jag vill att hon ska vilja bli gammal i mitt sällskap.

Nu ska jag lägga mig för att sova ensam åter igen, något jag hoppas slippa inom en överskådlig framtid.

Tinder, slutligen händer det något där!

Har jag nämnt att jag använder Tinder?
Tror inte att jag har gjort det.
Hursomhelst så har jag efter typ ett år (?) nu äntligen fått en matchning som jag tror kan leda till en första dejt!
Inget datum är satt, vi har bara chattat en gång, men vi har i varje fall kommit överens om att ett möte kan ske och att det i så fall blir i Köpenhamn eftersom hon bor på danska sidan sundet.
...och ja, vi har också kommit överens om att om vi skulle ta steget fullt ut så blir det bosättning på svenska sidan, eftersom annars faller min möjlighet att fortsätta med min taxirörelse.
Det betyder att det enda som kan lägga hinder i vägen är att vi inte hittar gnistan mellan oss.

Nå, det är där jag står i kärleken just nu.

Jag var alltid chanslös, det förstår jag nu.

Jag har haft en tjej som jag varit lite extra nere i, där åldersspannet mellan oss också varit lite av en kontrovers.
Hon är nu 20,och jag är på god väg till 44.
Jag uttryckte mina känslor den gången för snart två år sedan då vi möttes, och hon funderade några veckor innan hon förklarade att det inte fanns några känslor för mig hos henne.
Det är så det är...bara för att en part hyser varma känslor för den andra parten betyder inte att det är ömsesidigt.
Däremot så värmer det mitt hjärta att hon nu hittat någon att dela kärleken med.
Hon var en ganska trasig själ när våra vägar möttes, men hon verkar hittat hem nu.
Hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, och skulle hon någon gång be mig om hjälp kommer jag göra vad jag kan för att hjälpa henne.

Hon är värd all kärlek, och jag önskar henne allt gott för framtiden.
Jag förstår varför jag inte hade någon större chans hos henne, och det var mer än åldern som spelade in.

Du har min kärlek, även om den bara kommer vara på en vänskaplig nivå!

Kramar på dig vännen!!!!

Ovälkommenheten i föräldrahemmet

Känns som om det är hög tid att skriva av mig lite.
Kanske för att det gått ett tag sedan senast, och kanske för att det verkar som någon faktiskt läser det här nu.

Hur som helst....

Det känns som om jag befinner mig i ett bohemiskt läge för närvarande.
Jag känner mig inte välkommen i mitt föräldrahem längre p.g.a. min brors flickvän (som inte ens bor där). Jag har mer eller mindre blivit utschasad ur boningshuset. Ett rum, förvisso större än det jag haft tillgång till de senaste åren, är det som ersätter...men det rummet har inte blivit avmöblerat på sina tidigare möbler, något jag inte har önskan att ha kvar i rummet.

Således har jag tagit tillflykt till Malmö och en polare som var i lite väl desperat behov av en inneboende.
Jag känner inte att detta kan hålla i längden, han må mena väl, men jag känner mig som om jag var i andra änden av ett koppel. Och dessutom så är det rummet som är 'mitt' fortfarande efter en och en halv månad i mångt och mycket ett förrådsrum för hans saker.
Skulle jag nämna något avseende det som blivit halvt bestämt så är det jag som 'pekar med hela armen' och lägger orimliga krav på honom.

Jag känner att jag inte lyckas få gjort det jag vill göra efter något slags schema eftersom han jämt och ständigt ska ut på små rundor på stan och då ligger det närmast till hands att fråga mig om jag kan köra...vilket jag naturligtvis kan eftersom jag aldrig hinner komma in i ett vettigt schema som är mitt!

Som idag. Jag blev skickad iväg med en inköpslista till en sallad medan han började med förberedelser. Vi skulle ha ett litet parkhäng eftersom solen sken och det var söndag. Det som inte framkom mer än som referenser till 'de andra', samt i bestick till flera personer, var att det var andra inbjudna till parkhänget. ...och i det faktum att det började bli stressigt med att komma iväg.
Jodå, det var ett gäng som jag förvisso mött förut och som också är FB-vänner efter introduktion av polaren. Men det blev aldrig sagt inför parkhänget att vi skulle sammanstråla med dem i parken. Den informationen lämnades aldrig ut, det blev bara uppenbart efterhand som picnickorgen packades.

Så här sitter jag nu på mitt rum i stan och ser polarens lådor omkring mig...och undrar smått om det någonsin kommer bli 'låd-fritt'!

Nå, så snart jag har fått styrt upp allt i min taxi så kommer jag förmodligen ta mycket av min tillflykt dit...hoppas jag.
Jag behöver komma i en bättre dygnsrytm, och i nuläget har jag ingen som styr mig ditåt. Jag känner mig inte ensam om att hålla i rodret som jag borde.

Snart fyller min påg åtta år.
Jag hoppas att någon gång kunna ge honom ett halvsyskon. För ett helsyskon är nog det enda som hans mor och jag är fullständigt överens om att det aldrig kommer bli.

Nä, här känns det lämpligt att avrunda. Är det något du vill veta så fråga bara på ask.fm/fremdis så ska jag svara så sanningsenligt jag kan.