Några rum i hjärtat men ingen har flyttat in!

Jag har ju några tjejer som jag har lite känslor för. Inga större känslor, i den mening att jag inte hyser allt för stora förhoppningar om att det skulle kunna bli hon och jag. Men ändå, skulle det hända så välkomnar jag det.

Den som haft ett eget rum i mitt hjärta längst av de som finns där, henne är jag rätt säker på att hon inte talar svenska. Tyska är hennes modersmål och engelska behärskar hon i varje fall. Där finns en tonårig son också, men jag tror aldrig att jag nämnt för henne att jag har gjort rum för henne i mitt hjärta. Hursomhelst så skickar hon puffar på Facebook lite då och då som jag returnerar så snart jag blir varse om dem. Men som sagt, jag tror aldrig att det finns en rimlig möjlighet att vi skulle träffas i verkliga livet.

Därefter finns det faktiskt nästan en handfull tjejer i Stockholmsdistriket som jag är tilltalad av. Även här håller jag det för ganska osannolikt att jag skulle ha möjlighet att träffa någon av dem med undantag för en av dem. Henne har jag faktiskt sett i verkligheten, men jag kan inte svara på om hon alls såg mig. Hon hade fullt upp med att jobba just då och jag är inte den som vill störa någon som jobbar, då väntar jag hellre tills jobbet är klart. Dock så blev det inte någon chans att växla ord efteråt heller, hela hennes gäng skulle hemåt efter de var klara och jag, min försynta nobody, annonserade inte min närvaro för henne. Hon vet dock att jag finns men jag är inte säker på att hon har det där rummet i mitt hjärta.

Till sist så finns det en tjej i min egen region som har fått ett rum i mitt hjärta. Henne har jag träffat ett par tre gånger i min yrkesutövning, men jag har ännu inte noterat att hon skulle känna något speciellt för mig. Jag håller ändå dörren öppen för henne för det kanske är henne som jag ändå gar den bästa chansen att utveckla en stabil relation med...alltså, jag vet inte hur det rätta sättet att utveckla en relation med någon, men om det är det jag gör med henne så vill jag inte sabba det. Hon är, i mina ögon, "high class" och jag känner mig knappt värdig henne.
"Ta för dig" fick jag i råd häromdagen, men problemet för mig är att jag är för rättfram och sabbar för mig själv. Jag måste låta bli att ta initiativet den här gången, kan jag det så kommer det hända om det är menat att hända!

Det var en incident för sex dygn sedan, jag har redan bloggat om det. Har inte hört ifrån henne och tror inte att det kommer ske heller. Hoppet fanns där men den lågan flämtar väldigt svagt nu. Hon borde ha hört av sig vid det här laget om hon kommit ihåg mig och velat utveckla det till något mer.

Så där har ni det:
En rimligt möjlig person, som än inte ens frågat mig om jag kanske ville ha en kopp kaffe innan jag åkte vidare...hon är hemskt trevlig men jag har svårt att se mig värdig en sådan vacker och framgångsrik kvinna.

...jepp, självförtroendet är knappt på gult så lågt det är. Det har jag främst de som nedvärderande mig i grundskolan att tacka för!

Men nu ska ni slippa läsa mer dravel från mig på ett tag, imorgon är det pappa-helg igen och då är det oftast inte tid att blogga!

Tack och hej, leverkorv!

Inte en vanlig arbetsdag direkt!

Det blev en annorlunda natt.
Först en relativt kort körning från Sturup, så snabbt tillbaka eftersom jag bara hade haft en bil bakom mig och jag skulle vara på plats innan de två sista planen landade. Då har två andra letat sig ut så jag fick inte en spetsposition... istället blev det bom.

In mot stan, fyllde på bränsle på bilen och in och ställa sig vid Swing Inn.
Relativt tidigt som jag brukar...
Första paret blev en kort resa, men gav ett 25% påslag för dricks!
Tillbaka igen och ställde mig.
Tiden går och jag börjar bli nödig.
Lämnar Swing Inn för att hitta en toalett, på väg mot en toa dyker det upp händer som vinkar efter taxi. Stannar där jag inte står i vägen och det blir en resa via Lund till Löddeköpinge!
Efter att lämnat i Lödde kan jag äntligen få lätta på trycket! (Nä, jag hade inte känt mig nödig under körningen!)
Tillbaka på Swing Inn så blev det att ställa sig i kö. Klockan har vid detta laget blivit så pass mycket att andra finner det lönt att stå utanför Swing Inn.
Några bilar rullar iväg och jag blir åter igen etta i kön.
Efter ett tag så kommer det ut en kille som frågar om jag kan köra hem hans svägerska. Självklart! -Han förser henne med kontanter och kollar så jag vet vart jag ska köra hän. Jag kör iväg och hon är berusad där bak!
Framme på rätt gata frågar jag henne om vilket nummer hon bor på, och minsann att hon svarar! Taxan gick på några tior under det hon blivit tilldelad av sin svåger så den delen var löst.

Nu handlar det om att få in henne hemma hos sig! Med lite tålamod och beviljad närhet så kommer hon innanför sin egen dörr. Då blir jag tillfrågad om jag vill följa med in!
Jag svarar att jag ska ställa bilen lämpligare och återkommer och hjälpa henne sen. Gör också så!
För att korta ner det så får jag av henne sina stövlar, får henne till sin soffa, blir bjuden på Loka och vi pratar lite grand.
Hon skäms...för att hon är så full!
So what? Hon är ledig från jobbet!
Vi pratar om kraschade relationer och någonstans är vi lika på var sin sida om saken.
Det stannade där vid lite prat. Hon skulle på toa och jag skulle jobba vidare. Men hon fick mitt kort i varje fall, så om det vill sig väl så kan det landa i något mer. Inte säkert, men kanske.

Stängda dörrar och feltolkad!

Livet travar på...har försökt jobba på, och det har väl gjort att jag inte har grävt ner mig i tankar om den frånvarande kärleken.

Av de två som jag senast varit förälskad i, så har nu båda två stängt dörren för mig på twitter. Nummer två gjorde det för ett tag sedan, men ikväll försvann även nummer ett. Lite trist får jag erkänna. Jag menar, hon hade redan sagt att hon inte kände något för mig, men följde mig (och jag henne) på twitter ändå! Nu...inte mer!

Men, som sagt, jag jobbar på och har väl kunnat hålla huvudet fritt från grubblande. Det har inte varit någon humörs-topp, men ingen svacka heller.

Rantade om hur jag hjälpte exet bli fri från sina mardrömmar i början av vårt förhållande på twitter nyligen, och naturligtvis så blev jag påhoppad och anklagad för oegentligheter. Ja, okej, jag gjorde antagligen ett dåligt ordval, men det var nog ganska friskt fantiserat hos vissa läsare också!
BTW, skulle det mot förmodan vara någon av dessa kritiker som läser detta så kan ni lägga ner er verksamhet, detta var 2002 eller 2003, dessutom så är jag ganska säker på att det är noterat hos kuratorn som mitt ex gick till vid den tiden. Möten där jag var med som stöd! ...möten som mitt ex ansåg sig klara sig utan ganska snart efter min lekmanna-session.
Och återigen: om det hände något så var det enbart i mitt ex's drömmar, där jag, förhoppningsvis, påverkade drömmarna till en seger för mitt ex!

Nu ska jag dra över täcket och våldta kudden! ...om skämtet tillåts! (...nä, det kunde jag väl tro att det inte gjorde!)

Jag kan bara säga: "Ingen bad dig komma, ingen bad dig gå"! ...så får ni tolka det som ni vill!

Gångna veckan och bristen på kärlek!

Fredag igen
Den här veckan har jag faktiskt jobbat i stort sett varje dag. Dock så blev det ett magert resultat igår. Kom ut till flygplatsen på samma tid som jag gjort tidigare i veckan men nu var det betydligt fler bilar framför mig. Hade ändå förhoppningen att lyckas få en körning från flygplatsen. Det blev tji av det, jag hade två-tre bilar kvar framför mig när de sista resenärerna hade lämnat. Men jag hade ändå en körning idag att se fram emot, en tur från Malmö ut till flygplatsen. Men tack vare att det skulle hjälpas till med ett par saker där hemma så blev jag fördröjd från att köra hemifrån, och kunde bara konstatera att jag hade ett missat samtal på arbetsluren innan jag kunde gå in i duschen. Så istället blev det köra hemifrån direkt till flygplatsen och ställa mig i kön igen, och här står jag nu.
Sjätte bil med en Stockholms-flight som just landat och sex Stockholms-flighter kvar...plus 3 utrikes-flighter.
Alltså ganska osäkert om jag får något idag heller!

Kärleken?
Orkar inte ens tänka på det just nu, det har inte presenterats något som drar till sig sin uppmärksamhet. Intresse åt visst håll finns men därifrån har inget motsvarande intresse noterats...i så fall har det varit så sublimt att jag i vanlig ordning inte uppfattat signalerna.
Övriga som jag har sett som möjliga kandidater bir så långt bort att det faller på det. Jag har min påg som jag vill kunna ha varannan helg, för hans skull!

Jag har nog sagt det förut, men han är det finaste jag har varit med om att göra!
...och det är väl lite därför jag vill ha fler barn, förutom att jag vill ge honom ett syskon. Det gäller bara att hitta någon som vill morpha sina gener med mina till det finaste som finns: ett barn!

Tyvärr så står det inte någon tjej och knackar mig på axeln för att ge mig sitt hjärta i utbyte mot mitt.

Medan jag skrivit detta har jag hunnit bli femma i kön så ett visst hopp om att få en körning från flygplatsen finns kvar.

Jag kan väl bara avsluta detta inlägg med en uppmaning att om du vill veta mer (även anonymt) om mig så gå gärna in på ask.fm/fremdis och fråga mig om vad som helst! Jag kommer svara efter bästa förmåga!

Dörren står öppen med plats för en!

Kan inte låta bli att tänka på de två senaste tjejerna jag har varit kär i. Ingen av de två har helt lämnat mig.

Jag håller dörren öppen för den som först vill kliva in....om någon av dem skulle vilja det. Åtminstone under den tid jag inte lämnat ut nyckeln till mitt hjärta till någon annan.

I det fallet får de ge sig till tåls tills jag har fått nyckeln tillbaka. Om jag får en annan nyckel i retur så är nog loppet ganska kört.

Jag är trogen den som ger mig sin, och som vill ha min, kärlek. Övriga får nöja sig med min vänskap.

Så var det med mitt ex, den jag var gift med och har en påg tillsammans med!
Hon erkände att hon hade vänstrat; det gjorde mig besviken men jag vänstrade inte tillbaka. Hon ville ta ut skilsmässa; jag accepterade! Det fanns helt enkelt inte någon kärlek kvar. Hon hade dränerat bort den genom allt hon gjort.

Men det är nu mer än 4½ år sedan skilsmässan blev slutgiltig och strax över 4 år sedan jag flyttade ifrån henne.
Det höll på att bli total avståndstagande från henne, allt pga hennes styvkusin som duperade oss mot varandra. Som väl var var jag vaken nog att bryta mig fri från hans skitsnack!

Efter det har jag haft ett ärligt försök till förhållande, som sprack pga att det var ett långdistans-förhållande. Hon skulle studera i Dublin och jag var oförmögen att hålla kontakten varje dag...dessutom på engelska då!
Hon hade hittat sig en irländare som hon senare gifte sig med. Mig tog hon bort från Facebook, men t.ex. min bror har henne som vän där!
Vi hann dock med att ha ett par trevliga veckor tillsammans hos mig innan det skar sig. Detta var sommaren 2010

Sedan dess har jag bara haft sex...shit, jag måste tänka till ordentligt så jag inte överdriver(!)...jag tänkte säga 3 gånger, men det är nog fan bara 2 gånger! Och ja, det har varit två olika tjejer, en med samtycke och den andra tog initiativet, där var det jag som fick ge mitt samtycke!!!
Det var två f*cking år sedan sist!
Sedan dess har jag bara fått ett endaste hångel som inte gick att ta längre än så. Även den gången så var det på tjejens initiativ!

Tro inte att jag inte tar initiativet någon gång...eller, det behöver ni inte tro. Så är det till stor del. Jag kan erkänna min kärlek till en tjej, men jag skulle inte typ trycka upp henne mot en vägg för att hångla med henne om hon inte mer eller mindre backat upp mot väggen själv medan hon drog mig med dit!

För så är det. Jag är väldigt reserverad och försiktig mot tjejer, jag växte upp på en gård en bit utanför byn. Jag hade inte lekkamrater före förskolan. På fritiden var jag nästan aldrig i byn och lekte med de andra. Blev mobbad upp till större delen av högstadiet.
Jag har aldrig varit omsvärmad av tjejer. Därmed så värdesätter jag den kärlek jag får till skänks men är samtidigt usel på att dejta och flirta...vilket inte är en direkt vinnande kombination.

Jag är en lyssnare...jag samlar gärna ihop information...bara för att jag kan! Det har ingenting med stalking att göra, däremot kan det ha att göra med att jag vill veta vem jag ska interagera mot.

Skulle jag sedan bli förälskad i en tjej så faller det sig väl ganska naturligt att man vill veta allt om henne. Att jag råkar hitta mer information än hon kanske förväntar sig går att hitta är en annan sak. Fortfarande inte stalking enligt mig. Jag har banne mig inte råd att stalka! Ligga och trycka i buskar för att få en skymt av henne? Skicka en massa blommor? ...har inte råd!
Dessutom, säger hon att hon inte är attraherad av mig så är det inte mycket lönt för mig att envist bita mig fast vid henne. Jag har inte direkt tiden på mig att "omvända" henne. Antingen så vill hon ta ett steg framåt eller inte.

Hursomhelst, jag vill ju ha fler barn och jag vill framför allt ge min påg ett småsyskon. Det är också en avgörande faktor. Och ett avgörande skäl för att söka kärleken hos tjejer yngre än mig själv.

Slutligen, jag vill faktiskt att hon ska vara den sista kvinnan i mitt liv sexuellt!

Vem hon är? Det vet jag inte än. Det är ingen som gett mig sitt hjärtas nyckel än...

Definitivt åter på öppna marknaden!

Är du nyfiken på mig så är jag fri för intresseanmälningar nu. Den senaste jag hade intresse för valde att avfärda mig utan att ens träffat mig i verkligheten. Jag uppfyllde tydligen inte hennes kriterier. Vilken punkt jag fallerade på kan jag inte riktigt svara på, men jag antar att om det verkligen hade funnits några känslor från hennes sida så hade hon aldrig sagt att hon inte ville träffas. ...men "Vänner blir inte besvikna för att man inte vill ses..." Ehh...jag måste tillstå att logiken haltar betänkligt i ovanstående citat.
Hade "vill" ersatts med "kan" hade jag accepterat utan problem, men "inte vill ses"??!?

Så, om du är någon som vill ses så får du gärna skicka en fråga till mig på ask.fm/fremdis så ska jag svara på den så sanningsenligt jag kan. Vill du inte ses kan jag inte hindra dig från att ställa frågor, men det känns rätt meningslöst eller hur?!!

En massa ältande om att hitta kärleken!

Jag söker någon att dela min tillvaro med. Någon som vill dela den med mig!
Men det verkar som att jag inte är någons typ. Ingen som finner attraktion i mig. Det är deprimerande att känna sig som om det enda man duger till är som en vän. Inget illa om vänner, absolut inte, men jag önskar att någon faktiskt skulle vilja ha mig som hjärtevän också!

Jag vet inte, är jag en hopplös romantiker som tror på att om jag bara uttalar mig om att jag är attraherad av tjejen så kommer hon att gå in i sig själv och upptäcka att hon är attraherad av mig med?!?

För hittills har jag inte träffat på någon tjej som gjort motsvarande mot mig.
Det sägs att man ofta träffar sin tillkommande i affären, på krogen, på nattklubb eller liknande. Men om man som jag är lite asocial, jodå jag är fullt medveten om att jag är det, så håller man sig på sin kant i affären och den enda gång jag tillltalar andra är om jag ber om ursäkt för att stött ihop med dem...och fortsätter med mitt.

Och krog och nattklubb är kostnader. Ofta i dubbel bemärkelse. För först så kostar det pengar, man intar ju dryck och försöker vara sig själv...försöker vara social! Men den dubbla kostnaden kommer sig av att jag inte kan jobba! Svårt att jobba när man är ledig, det ger sig självt, men även dagen efter måste man ta ledigt då trafiken kräver att man är helt nykter! Och bor man på landsbygden som jag ska man ta sig hem också! En sak att ta sig till stan på kvällen, då finns ofta kollektivtrafik, men på natten är det värre. Då är det taxi. Jag kör ju själv taxi...som oberoende åkare. Bara hemresan skulle kosta mig ett par dagars förtjänst!

Alltså, istället för att gå ut på krog eller nattklubb sitter jag oftast i förarsätet i taxin utanför nattklubben istället....och hoppas på att inte alla ska gå förbi mig och välja bilen bakom mig istället.

Så det är där jag har min möjlighet att träffa någon IRL...någon som ska hem från krogen, någon som valt att åka med mig! Men det är inte förrän efter hon (en förutsättning) avslutat kundrelationen genom att betala resan,  som jag får chansen, dvs om hon tar den. För i regel så är de för trötta för att orka något annat än att gå och lägga sig för att sova.
En enda gång har en tjej stannat kvar i bilen. Den gången blev det hångel. Men därvid stannade det. Jag har inte en susning om jag hade kunnat ta det hela vägen. Men eftersom hon hade sambo och gemensamma barn med denne så frågade jag henne om hon verkligen ville gå längre, jag fick henne att tänka istället för att bara agera på impulser.
Hade hon bott ensam hade jag inte tvekat att följa henne med upp, hon var verkligen kåt, det var hon!
Men, hon hade ett förhållande och då vill jag inte vara den som söndrar ett hem.

Alltså, kontentan är att jag bara har nätet kvar som jaktmark. Jag kan bara vara mig själv, allt annat hade varit en lögn som hafe rämnat så fort ett eventuellt möte hade kommit till stånd.

Här sitter man alltså och jagar efter någon att få älska bortom internet och få skapa framtida medborgare med.

/Den förtvivlade kärlekssökaren

Tillbaka i limbo

Jag höll igen. Jag gjorde inte kärleksförklaringar. Var jag för intensiv i min kommunikation med henne? Eller är jag inte hennes typ bara?
Jag vet inte.

Och det är ju inget som man frågar tjejen efteråt om.
Har aldrig hört talas om att någon överräckt ett frågeformulär när det är slut för att få en evaluering av vad som gick fel. Och för den delen. Jag hade ju aldrig ett förhållande....denna gången heller!

Men jag slapp i varje fall tro att det kunde bli något i en och en halv månad.

Nu vet jag inte så noga vart jag ska gå.
Åter ut i limbo med mina känslor och fara runt.
Fast min polare kommer vara nöjd. Han menar att det är allt för svårt att ha ett förhållande med en tjej med förstörd barndom. Det tror jag inte för fem öre på!
Däremot så kan det vara väldigt svårt att få någon ömsesidig respons avseende viljan att ha förhållande.
...eller så är det bara jag.
Att jag inte väcker någon attraktion hos tjejer. Fast det är ju inte sant. Jag har upplevt hångel efter avslutad körning.

Jag kommer inte vara på alldeles gott humör på grund av detta, att inte ha någon att rikta mitt hopp om ett förhållande mot.

Forever alone

...så känns det i varje fall!