Jag saknar tvåsamheten fruktansvärt! Det är något som ligger mig i fatet för att kunna komma ur det i många lägen.
För hur det är så finns det många mysiga tjejer där ute, men jag kommer dem aldrig så nära att de ser mig för den jag är.
Antingen håller jag avstånd och de tror inte jag är intresserade av dem, att jag bara är en trevlig ny bekantskap, eller så är jag alldeles för mycket "på"...och så ryggar de tillbaka och så har jag bränt mina broar till ett förhållande till just den tjejen.
Har nyligen börjat med twitter, och GUD! vad tjejer där finns i den dammen!
Ja, alltså, det finns ju många som jag inte behöver ens försöka mig på att kära ner mig i, hon som fyllde 22 år dagen efter hon gick in i glasburen på Stortorget nu i december kan jag bara tycka är trevlig, hon lever sitt liv i huvudstaden. Men det fanns en tjej där som far riket runt lite mer...men även där skiljer sig nog våra liv lite för mycket. Skulle hon "upptäcka" mig på ett djupare känsloplan så vore det en överraskning!
Nä, då sätter jag nog hellre hoppet till en annan tjej, en som jag faktiskt haft i mina tankars kölvatten i drygt 2 års tid, och som på ett märkligt sätt dök upp igen. Undrar om det finns en högre tanke med detta? Man kan bara hoppas. Hon bor och verkar i mina hemtrakter, alltså inget pendlande, och hon har ett skönt sätt att se på livet. Måtte jag bara spela ut mina kort i rätt ordning den här gången!
För den där sajten happypancake.com har definitivt inte varit bättre än någon annan av de dejting-sajterna för mig...jo, det skulle väl vara att där har tjejerna faktiskt besvarat breven...med "lycka till i livet!"
Nu ska jag sova och se om jag inte kan nästla mig in i Hennes drömmar! ;-)
