Känns som om det är hög tid att skriva av mig lite.
Kanske för att det gått ett tag sedan senast, och kanske för att det verkar som någon faktiskt läser det här nu.
Hur som helst....
Det känns som om jag befinner mig i ett bohemiskt läge för närvarande.
Jag känner mig inte välkommen i mitt föräldrahem längre p.g.a. min brors flickvän (som inte ens bor där). Jag har mer eller mindre blivit utschasad ur boningshuset. Ett rum, förvisso större än det jag haft tillgång till de senaste åren, är det som ersätter...men det rummet har inte blivit avmöblerat på sina tidigare möbler, något jag inte har önskan att ha kvar i rummet.
Således har jag tagit tillflykt till Malmö och en polare som var i lite väl desperat behov av en inneboende.
Jag känner inte att detta kan hålla i längden, han må mena väl, men jag känner mig som om jag var i andra änden av ett koppel. Och dessutom så är det rummet som är 'mitt' fortfarande efter en och en halv månad i mångt och mycket ett förrådsrum för hans saker.
Skulle jag nämna något avseende det som blivit halvt bestämt så är det jag som 'pekar med hela armen' och lägger orimliga krav på honom.
Jag känner att jag inte lyckas få gjort det jag vill göra efter något slags schema eftersom han jämt och ständigt ska ut på små rundor på stan och då ligger det närmast till hands att fråga mig om jag kan köra...vilket jag naturligtvis kan eftersom jag aldrig hinner komma in i ett vettigt schema som är mitt!
Som idag. Jag blev skickad iväg med en inköpslista till en sallad medan han började med förberedelser. Vi skulle ha ett litet parkhäng eftersom solen sken och det var söndag. Det som inte framkom mer än som referenser till 'de andra', samt i bestick till flera personer, var att det var andra inbjudna till parkhänget. ...och i det faktum att det började bli stressigt med att komma iväg.
Jodå, det var ett gäng som jag förvisso mött förut och som också är FB-vänner efter introduktion av polaren. Men det blev aldrig sagt inför parkhänget att vi skulle sammanstråla med dem i parken. Den informationen lämnades aldrig ut, det blev bara uppenbart efterhand som picnickorgen packades.
Så här sitter jag nu på mitt rum i stan och ser polarens lådor omkring mig...och undrar smått om det någonsin kommer bli 'låd-fritt'!
Nå, så snart jag har fått styrt upp allt i min taxi så kommer jag förmodligen ta mycket av min tillflykt dit...hoppas jag.
Jag behöver komma i en bättre dygnsrytm, och i nuläget har jag ingen som styr mig ditåt. Jag känner mig inte ensam om att hålla i rodret som jag borde.
Snart fyller min påg åtta år.
Jag hoppas att någon gång kunna ge honom ett halvsyskon. För ett helsyskon är nog det enda som hans mor och jag är fullständigt överens om att det aldrig kommer bli.
Nä, här känns det lämpligt att avrunda. Är det något du vill veta så fråga bara på ask.fm/fremdis så ska jag svara så sanningsenligt jag kan.
